Herren Harvar

Och andra tankar man kan få en söndagkväll tankarna virsar på hit och dit och man har svårt att få tag i en enda tanke för ett ens lite nysta upp någon härva i hjärnkontoret. 

Har fått 3 kramar i dag, av kvinnor jag egentligen inte ens känner. Har visserligen fått 25 kramar minst av sonen sen jag hämta hem honom, men de e inte riktigt den där samma typen av kramar som man får när man står och tokbölar, för att livet är så underbart när man känner att man snart kan lita på att livet inte sviker en igen. 

På samma gång som jag gläds över att jag äntligen har fast mark under fötterna igen, så kan jag ju inte undra varför just jag var den som måste gå igenom allt som jag gått igenom i mitt liv. Nå nån mening var det med det också, men det är över nu. Inget skit ska någonsin växa upp i mitt liv igen. Fick det bekräftat under förbönen i dag i Ebeneser. Dels så ska känslan av fångenskap brytas. Och det gör den redan, sakta men säkert. Helt kommer den väl att släppa först när jag flyttat. En frihetens mantel. Det gäller bara att våga vara fri då också.

Hon var så fin den äldre tanten som krama om mig och sa att Herre harvar. 

Och som dotter till en månskensbonde så känns det bra att veta att han kommit så pass långt med vårbruket så han harvar redan. Det betyder ju att det snart är dags att så, beror ju förstås lite på hur pass lerigt det är på åkern, eller om där finns mycket ogräsrötter, eller om man måste gå och plocka en massa stenar också samtidigt som man harvar. Men de e ju på väg åt rätt håll då i alla fall. 

Det jag egentligen skulle komma till var att jag saknar den där kvinnliga gemenskapen som vi hade när jag bodde i Oravais och var med i planeringsgruppen för kvinnofrukost. Och en väninna som jag egentligen lärde känna tack vare min son som inte kunde sitta still och som presenterade sig som Dennis fågelbajs, hon prata om nå kvinnofrukost, men jag har ännu inte hört mer om den saken. Kanske borde fråga. . . 

Behöver känna mig delaktig i något annat än bara mig själv och de mina. Jag har ju skolan visserligen och mina företagsdrömmar, men de är ju inte själen. Känner dock att jag går lite på högvarv nu. Känner att en pausknapp sku sitta fint just nu. Inte vet jag riktigt på vilken del av livet jag sku vila trycka på paus åt. Men det är onekligen lite mycket nu och då är det mesta inne i skallen på mig.