Herren Harvar

Och andra tankar man kan få en söndagkväll tankarna virsar på hit och dit och man har svårt att få tag i en enda tanke för ett ens lite nysta upp någon härva i hjärnkontoret. 

Har fått 3 kramar i dag, av kvinnor jag egentligen inte ens känner. Har visserligen fått 25 kramar minst av sonen sen jag hämta hem honom, men de e inte riktigt den där samma typen av kramar som man får när man står och tokbölar, för att livet är så underbart när man känner att man snart kan lita på att livet inte sviker en igen. 

På samma gång som jag gläds över att jag äntligen har fast mark under fötterna igen, så kan jag ju inte undra varför just jag var den som måste gå igenom allt som jag gått igenom i mitt liv. Nå nån mening var det med det också, men det är över nu. Inget skit ska någonsin växa upp i mitt liv igen. Fick det bekräftat under förbönen i dag i Ebeneser. Dels så ska känslan av fångenskap brytas. Och det gör den redan, sakta men säkert. Helt kommer den väl att släppa först när jag flyttat. En frihetens mantel. Det gäller bara att våga vara fri då också.

Hon var så fin den äldre tanten som krama om mig och sa att Herre harvar. 

Och som dotter till en månskensbonde så känns det bra att veta att han kommit så pass långt med vårbruket så han harvar redan. Det betyder ju att det snart är dags att så, beror ju förstås lite på hur pass lerigt det är på åkern, eller om där finns mycket ogräsrötter, eller om man måste gå och plocka en massa stenar också samtidigt som man harvar. Men de e ju på väg åt rätt håll då i alla fall. 

Det jag egentligen skulle komma till var att jag saknar den där kvinnliga gemenskapen som vi hade när jag bodde i Oravais och var med i planeringsgruppen för kvinnofrukost. Och en väninna som jag egentligen lärde känna tack vare min son som inte kunde sitta still och som presenterade sig som Dennis fågelbajs, hon prata om nå kvinnofrukost, men jag har ännu inte hört mer om den saken. Kanske borde fråga. . . 

Behöver känna mig delaktig i något annat än bara mig själv och de mina. Jag har ju skolan visserligen och mina företagsdrömmar, men de är ju inte själen. Känner dock att jag går lite på högvarv nu. Känner att en pausknapp sku sitta fint just nu. Inte vet jag riktigt på vilken del av livet jag sku vila trycka på paus åt. Men det är onekligen lite mycket nu och då är det mesta inne i skallen på mig. 

  

När tankarna fortsätter snurra del 2

Kan inte annat än att sätt mig ner och skriva. Fast samtalet avslutades för lite mer än ett par timmar sedan. Tack för människor som frågar mig hur jag har det, som tar sig tid och frågar följdfrågor. Som kan referera till sitt eget liv på något vis. 

Inget blir bättre av att jag försöker stänga av mina känslor som uppstår när man bryter upp med någon som lever med beroenden av någon slag. Jag vågar med handen på hjärtat skriva att jag var medberoende. Och jag kämpar ännu med att inte vara det som styr och ställer i relationer, även om det bara handlar om vänskap.  Märker nu som då att jag tar över, bestämmer för att jag är så van att jag är den som måste tänka både för mig och den andra. Överanalysera situationer, försöka beräkna faror. Se till så att inget sårar, gör någon upprörd. Jag behöver ju inte göra det nu, för det finns ingen i mitt liv som kan börja dricka nu om han blir upprörd över något. Men ändå sitter det kvar hos mig. Att vara den som är steget före faran. 

Hur länge ska jag behöva tampas med denna del av mig som blev kvar efter att förhållandet tog slut.  När är jag tillräcklig hel för att våga dela mitt liv med en annan vuxen människa på heltid? Jag har en lång väg att gå ännu, den saken är säker. När ska jag komma så långt att jag vågar tro på att människor vill mig väl? Och låter någon göra något för mig. Det var en god vän en gång som sa att jag är en ängel omgiven av idioter. Och jo visst kan jag anses vara det av många. Men ibland undrar jag nog om inte ängeln också är en idiot som inte vågar låta människor komma för nära för då riskerar jag ju att såras på nytt. Det är ju så mycket enklare att hjälpa andra och få bekräftelse den vägen. 😉

Men jag märkte under vårt samtal i dag på fikat efter Ebenerserkyrkans gudstjänst. Att jag börjar aldrig må bättre inombords om jag låtsas som om allt är bra. Visserligen är det bra 95% av tiden. Men allt som har med beroenden och medberoende är ännu som ett öppet sår inom mig. Och det finns ingen annan hjälp än att prata, prata och prata.

Denna sång sjöng vi inte i dag under gudstjänsten, men den sjöng i mig när jag for hem.