Denna torsdags tanke ägnas en diktare jag var vansinnigt begeistrad i i min ungdom. Inte för att jag känner mig gammal nu heller, men när jag var där mellan 15 och 20.
Och det är ingen mindre än Nils Ferlin.
 |
| Bild lånad från wikipedia |
Han föddes i slutet av 1800-talet. Och var verksam författare mellan 1930 och 1961.
Skrev ett arbete om Nils Frelin när jag gick i Efö 94-95. Gick där ett år mellan högstadiet och gymnasiet.
En av de dikter jag tycker om mest är ur en Döddansares visor från 1930
Två människor.
Min syster är i himlen sa den lille kavat,
Guds vackraste ängel är hennes lekkamrat.
Hon kommer nog tillbaka till oss igen och bor,
men annars ska jag fara dit när jag blir stor.
Och piltens bleka lockar glänste i ampelns bleka blad.....
Och farbror strök dem sakta, med sin tunna bleka hand.
Nils Ferlin
Vet egentligen inte varför jag fascineras så av Nils Ferlins dikter. Men jag antar att det är något i hans vemodiga dikter som klickar. Har alltid kännt igen mig i vemod. Det klingar väl med den finska folksjälen.
