Max nykter i 50 dagar

Och det om något är värt att fira. Men det är så mycket annat vi också firar.

Vi firar att vi är tillsammans på nytt. Men för det så krävdes ju den där kvällen när jag inte orkade mer. När jag sa What ever, Vad ska du med mig till? Du kommer ju ändå snart att supa ihjäl dig. Det är knappast andra än han och jag som förstår hela karusellen av känslor, men det kvittar. Huvudsaken är ju att vi gör det.   

Vi upptäcker hjärta lite överallt just nu. Äggulan i morse i stekpannan är ett exempel. 

Och för att lite hitta på något åt Max så Var jag och sonen och klistrade upp en affisch på Max dörr, postade just den där bilden tidigare i dag på både Instagram och Facebook. En god vän som heter Sirpa skrev att hon såg att jag log och undrade försynt om det inte var så att jag hade glömt det här ett tag. Kände hur tårarna brände bakom ögonlocken för jag minns exakt vilken bild hon tänkte på där var jag inte log, eller jag försökte le, men leendet nådde aldrig ögonen. Jag minns också hur jag kände mig just då och hur jag mådde då. 

Och i dag så slog det mig att jag kan ju le igen, och jag ler rakt igenom, med ögon och allt. Och det har jag Max att tacka för. Jag är mycket ärligare i alla känslor. Och jag har mycket att le åt. 

Där ser ni vårt fina påhitt. 

 

Det är mycket nu

Eller hur tiden går så fort så jag nästan inte hinner med. 

Bloggen tänker jag knappt ens på. Tycker nästan synd om de som bara läser min blogg och inte följer mig på Instagram. (Där ser man ju i alla fall lite av det som händer.) 

Jo vi är tillsammans igen. Och just i dag har vi varit tillsammans igen i 30 dagar.  Han har vart nykter i 40. Och 7 av dom dagarna pratade vi inteens med varandra. Allt var så otroligt infekterat efter uppbrottet.  

Och när man bor så tätt inpå varandra så blev det oerhört jobbigt och väldigt knäppt. När man ändå hör varandra. Eller jag hör när han går på sitt golv, de e ju mitt tak. Jag hör när han spolar på toaletten. Jag hör när han tappar vatten i köket. 

Så det kändes väldigt knäppt att inte se varandra. Funderade till och med på att flytta. Men det kändes ändå inte heller rätt. Jag ville vänta lite (uti fall att) Ja jag vet inte ens om jag vågade erkänna för mig själv att jag nog ändå ville ha honom, men en nykter variant av honom. 

Så när han råkade komma ner med sin kopp kaffe på balkongen på samma gång som jag råkade gå upp till balkongen ned min kopp kaffe. Så blev jag mäkta förvånad när han så att han var nykter och att det var sjunde dagen i rad. Tror jag tappa hakan i golvet. Jag minns jag frågade om han hade en tuschpenna så jag kan rista ett kors i taket. 

Efter den eftermiddagen blev det lite lättare att vara. Jag kände att jag inte behövde gå på tå mera.  Behövde inte vara rädd för att störa. Det tog några dagar där innan jag vågade erkänna för mig själv och för honom att jag ville ha honom. 

Och i dag är en speciell dag. 

Tå nu datumet bara. 

7 oktober 2017

7102017

Det är samma siffror vilken väg du än läser. 

Dessutom är 30 +40 = 70 där är också en 7a. 

Nu är jag lite nörd när det gäller siffror och sådant. Jag tror att siffror i ens liv betyder något. 

Så i dag är en stor dag

 Även om det är en söndag efter en barnfri helg och allt känns lite småpissigt. För att vi inte bor tillsammans utan bor nära varandra. Men å andra sidan det kunde vara värre. 

Loppisfynd # 11

Sonen som är inne i en växtperiod just nu, och växer ur alla så fick lite mera kläder. 

Hittade 2 filmer, den ena såg vi halva av innan vi konstaterade att nu är det dags att gå och lägga sig då båda satt och halvsov i soffan. 

En tunika-aktig sak åt mig. 

Sen lyckades den där tyypen smyga ut två muggar och en liten bok från loppis åt mig utan att jag misstänkte något. 

Work In Progess Sunday # 24

Söndag då igen efter en helg med mycket mera program än vad jag egentligen tänkt att det skulle bli. Men det gick helt bra de med. 

Yllesockor åt sonen på G

Hittade ett par sockor i en påse i skåpet när jag sökte något helt annat. 

Tog med en stickning också till feil ända åv byyji så jag sku ha nåt att ta i händerna där också. 

 

Så där såg lördagskvällen ut i princip. Vårrullar, borra bort limmet från Dennis stol fick Max göra, fixa lite på en blom ampel. Men nu borde stolen vara i sådant skicka så det är bara att limma. 

På lördagen på dagen var vi till Härmä på bröllopsmässa, för att samla inspiration, funderar ju på att bli finsnickare. Hittade en hel del fina saker som fastna på näthinnan. Men jag våga inte riktigt ta bild av alla fina saker jag fick ögonen på.

Chaufören min tog jag däremot kort på och lekte lite med det foto han tog på mig. 

EFIT # 9

Länge sedan jag hängt med på en EFIT dag så jag tyckte det var dags i dag. Tack för att du följer min dag. Vill du titta vad andra gör på sin EFIT dag så kan du titta HÄR. 

Och denna dag började tidigt. 

06.00

Då låg jag och lillkillen och tittade på filmer på Youtube.  Tyckte det var lite väl tidigt att stiga upp. 

 07.00

Dags för frukost. Ägg och bacon blev det denna morgon. 

08.00

Dags att skölja näsan med näskannan och tvätta ansiktet och sådant.  Ögondropparna får man inte heller glömma när det är torr luft. 

09.00 

Dags att ta itu med disken. Det där med disken är ungefär samma som med tvätten. När man tror man inte har nån tvätt kvar hittar men något plagg liggandes i nåt hörn. 

10.00

I väntan på att sockerkakan ska bli klar. Så blir det kaffe och stickning. 

11.00 

Ingen vitsom att laga mycket mat när alla väntar på att få smaka kakan. 

12.00

Ute och luftar av oss. 

13.00 

Kaffe och kaka. Äntligen. 

14.00 -16.00

Hade vi besök av en av mina bästa vänner.  Trots allt som hänt så är han en av mina bästa vänner.  Dennis tycker det är roligt att skruva bilarna med Max. För utan den där människan i mitt liv, hade jag aldrig fått veta att jag faktiskt kan vara en man trogen. Men det skriver jag mera om i ett annat inlägg, eller så låter jag bli. Huvudsaken är att jag vet det. 

 17.00

I väntan på att mormor och morfar skulle komma. Blev det gjorde en fiskpaj. 

 18.00

Så hade föräldrarna dykt upp med en ny laptopp som jag fick som födelsedagspresent i förskott  (fyller ju i maj). 

 20.00

Så ligger jag och kollar på Pettsson och Findus med sonen på Youtube.  Han somnar nästan genast. Men som han busat på med både Max, mormor och morfar så är de väl inte så konstigt.  

21.00

Nu säger vi tack och godnatt här från Ytteresse i Finland. Nu bänkar vi oss framför nya laptoppen och sen på Melodifestivalen Andra Chansen. 

FO # 18 Miesten perussukat

För ett par dagar sedan under senaste helg blev särbons sockor klara. Jag stickar ju hellre nya än lappar hål. 

Mönster: Perussukka 7 veljestä ur Novita Sukkalehti 2015

Stickor: 3,5 mm

Material: Novita Jussi

Materialåtgång: 133 gram - 266 meter. 

Work in Progress Sunday # 20

Lite har jag hunnit sticka nu denna vecka. Men det mesta blev nog stickat nu i helgen när lillkillen var hos pappa.  

En halsduk åt Emilia. 

Började på ett par vantar i går. 

Håller på att maska av en sjal som borde ha varit klar för en evighet sedan. 

Sen har särbon trots sina brutna revben hjälpt med lite andra saker. 

Det blev 2 hyllor till fixade i bokhyllan. 

Och så fick jag en spegel i hallen. 

Ögonuppdate # 3

Eller jag har äntligen fått nya glasögon. 

Jag hämtade ut dom redan för 2 veckor sedan. Men jag har inte riktigt hunnit med att skriva om det ännu. 

De tidigare berättelserna om resan till nya glasögon kan du läsa om här. Del 1 och Del 2.  

Så nu har jag det då svart på vitt jag håller på att få keratokonus på båda ögonen. Det högra bara pikulite och det vänstra är längre hunnit, dock inget som kräver operation genast. Kommer dock aldrig att se helt klart med det ögat utan kontaktlins eller operation. 

Ska på ny kontroll till Vasa i November. Då ska de se i vilken takt keratokonuset utvecklas. 

Tills dess trivs jag riktigt bra i mina nya brills. 

Sen att märket på dom råkade vara Max&co och att jag inte märkte det förrän jag hade haft på dom en hel dag och skulle öppna upp glasögonfodralet och ta putsduken är ju lite smått romantiskt, för fästmanen/särbon heter ju Max. 

Min Särbo och Fästman

Det är inte ofta han får vara med på bild. Varken på bloggen eller instagram eller någon annan stans. Jag vill inte dela honom med någon, han är ju bara min. Kanske lite knasigt att tänka så, bloggerska och instagrammare som jag är. Men eftersom det ingår i denna utmaning att skriva som sin Man/Partner så ska jag göra det. Och bilderna har egentligen inget med texten att göra annat än att de är foton på honom med stort H. 

Är det något jag lärt mig av denna man så är det att vara tacksam för det lilla, vara tacksam över vardagen. Och jag är så otroligt tacksam över att få dela denna resa med honom. Ingen har sagt att den är enkel. Men som jag konstaterat, det ska inte vara för enkelt för då blir jag uttråkad. Tack vare honom har jag fått se mig i spegeln många gånger och fundera. Hur tänker jag? Varför tar jag det där förgivet? Visst det är lite pinsamt att vara 38 år och vara tvungen att be sina föräldrar om pengar nu som då. Men jag har föräldrarna i livet. Han förlorade båda sina föräldrar när han var lite över 30. De dog båda alldeles för tidigt. Sådant gör att jag verkligen tänker till. 

Jag älskar att ta foton av honom i tid och otid. River man fram kameran och ska ta en bild när en man är hungrig får man väl skylla sig själv om man får knäppa miner som svar. Och sådana har jag inte bara en av, dom är många. 

Så tack Max för att du finns i mitt liv, tack för att du har så mycket att lära. Ibland glömmer jag bort att du bara är 8 år äldre än mig, för mycket av det du berättar påminner om min mammas och till och med min morfars barndom och uppväxt. 

EFIT # 2

Det är efit dag i dag. Det vill säga ett foto i timmen. Välkommen att följa min dag. Vill ni läsa mer om andras dagar kan ni titta in Här. 

Var nog vaken redan tidigare men detta minne vet ni. Då man måste ha påminnelser för allt. Men vid 7.30 ungefär läste jag lite ur denna bok så länge jag väntade på att särbon skulle stiga upp.

Vid 8.30 Körde vi in mot stan på ärenden.  

 Vid 10.30 så är vi hemma igen och jag sitter och sticka på en Let's go Shopping.

Vid 11.30 satt jag och filade lite på ett schemalagt blogginlägg som kommer upp senare i kväll där vid 22.00 Finsk tid. Ett blogginlägg i serien 52 weeks of gratitude. 

12.30 satt jag ute och åt lunch på min terrass. Ugnsrotsaker och hk kabanossi (grillkorv). Och så hörde jag på Tuure Kilpeläinen. Förstår man finska är texterna en upplevelse.  

Vid 13.30 hängde jag ut tvätt. 23° C. Molnigt och soligt om vart annat.  

14.30 är jag tillbaka hos särbon och sitter och läser på samma bok som i morse. 

 15.30 sitter i samma soffa, men har bytt från bok till sticksöm.

Vid 16.30 la jag upp bilden på dagens ord som är {SLINGRANDE} i millahsutmaning på instagram.  

Vid 18.30 så värmer jag upp mat åt mig som hade lämnat när särbon gjorde mat åt sin yngsta son som är hos honom varje onsdag.  

19.30 sitter i soffan hos särbon och stickar. Och snart är väskan klar. Hoppas garnet räcker. 

Resten av kvällen lär se lika ut så jag säger tack för denna gång. Kika gärna in igen.