I dag var då dagen D här.
Dagen jag fasat för, haft mardrömmar om.
I dag var jag då på undersökning till Vasa för det där vänstra ögats skull som hade nåt jox på hornhinnan. Och svaret var ju inte det där allra bästa, men inte heller det sämsta. Utan där mitt emellan.
Det är förstadiet till Keratokonus jag har. Men det är i ett så pass tidigt skede så den ögonläkare som kollade mina ögon och även bedömde de topografiska bilderna på mitt öga ansåg att inga akuta åtgärder behövs ännu. Hon ansåg att jag klarar mig bra om jag får nya glasögon. Och jag är själv av samma åsikt. Men hon vill ha mig på en kontroll om ett halv år ungefär. För om det utvecklas snabbt och blir sämre så får jag då i så fall en remiss till Helsingfors, där en ögonspecialist då i så fall ska avgöra om det räcker med att använda kontaktlinser eller om det behövs en operation av någon form.
Så långt var ju inte dagen så munter. Men min kära fästman hade lovat att komma med till Vasa och han körde hela vägen hem sen. Det betyder så otroligt mycket för mig att han ställde upp för mig en dag som denna. För det tar jag inte som någon självklarhet. Och eftersom det var/är min födelsedag så shoppade vi lite och passade på att äta gott. Det är något 2 som lever på arbetslöshetsersättning inte kan göra så ofta.