Det mesta av min tid

går åt till att umgås med denna lilla grabb. 

Min yngsta son Dennis 1 år och 8 månader (på fredag).

Han är i den yngre moppeåldern. Moppen ska med över allt. Alla andra moppar är han också fascinerad av. Brumm, brumm brumm

Med dagisväskan på ryggen går vi sen denna vecka de 100 metrarna till dagis. Tidigare vägrade han sova i annat än sin vagn, så då gick vi med vagnen till dagis. Nu mitt i allt har han börjat sova i den säng som är hans vid dagis. Så nu behövs inte vagnen där mera. 

Han är en väldigt energisk och intensiv liten grabb för att inte tala om ENVIS. (Undrar vem han brås på). Det är sällan han har ro att sitta riktigt stilla. Så om det händer passar jag på att njuta av den charmunge han är. I dag satt vi hand i hand under filten i soffan och såg på dolda kameran på tv. Tydligen var det värt att sitta still för en stund. 

Ni kommer att märka av de bilder som dyker upp på honom här på bloggen, så är det ofta fart och fläkt. Bilderna blir sällan helt skarpa för det är svårt att få en skarp bild av en virvelvind. 

Och påhittig är han också. Klättrar överallt. Hyssen tar aldrig slut och som ensam mamma hinner man inte vara överallt alltid. (Jo jag är förlovad och Vi bor nära varandra, Men vi träffas ändå inte varje dag, mera om min fästman och särbo i ett annat blogginlägg.) Jag har en hasp på badrumsdörren, men drar lillkillen vagnen till badrumsdörren så får han upp dörren och fört undan vagnen och hittar på bus i badrummet innan jag hunnit skala färdigt den potatis jag håller på med. 

Hans matstol skuffar han också hit och dit i lägenheten och använder som stege. Men man ska väl hinna med en massa bus som liten om man ska lära sig något här i livet. 

När det känns som värst påminner jag mig om det som Astrid Lindgren en gång sa,

"Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv."