måndag 26 mars 2018

Något i mig brister.

Varje gång jag läser eller hör om människor som lever ensamma för sin sexuella läggnings skull. Vare sig människan gör det för att hen är kristen eller för att hen är gift och inte vågar ta steget ut och bekänna att hen lever i ett äktenskap som hen inte är lycklig i för att hen dras till människor av samma kön som hen själv. 

Något i mig brister varje gång. Drar fram minnen långt undangömda i min hjärna. Minnen av att ha hört att någon tog sitt liv gör att hen var olycklig och inte tyckte sig kunna leva i den norm som man då ansåg vara den enda normen. Vet inte ens om det var en man eller en kvinna. Jag minns inte. Minns bara att jag tjuvlyssnade och att jag inte borde ha hört det jag hörde. Kunde inte då hantera det jag hörde och inte kunde jag ju berätta heller, för då skulle det ju ha märkts att jag tjuvlyssnat.  

Minnet gör mig tårögd ännu i dag. Så många tårar jag gråtit genom åren för folk som inte vågat stå upp för sin sexuella läggning. 



Jag har så länge jag minns sagt att alla ska ha rätt att vara älskade sådana som de är oberoende sexuell läggning. Kanske just för det jag hörde den där gången. Vill inte att folk jag bryr mig om ska må dåligt. 

Jag tycker synd om de som inte får känna kärlek i sitt liv. Mitt i meningen så börjar jag nästan gapskratta. Varför skulle jag behöva det? Vem är jag att dömma om deras ensamhet är lika ångestfylld som jag tycker att min ensamhet är emellanåt? Ibland trivs jag otroligt bra ensam. Ibland vill jag inget hellre än att ha en famn att krypa ihop i och bli omhändertagen. 

Och vem har sagt att kärlek är tvåsamhet? Kärlek kan lika gärna vara brödraskap/systerskap/syskonskap.   






Inga kommentarer:

Skicka en kommentar