onsdag 29 juni 2016

Min Särbo och Fästman



Det är inte ofta han får vara med på bild. Varken på bloggen eller instagram eller någon annan stans. Jag vill inte dela honom med någon, han är ju bara min. Kanske lite knasigt att tänka så, bloggerska och instagrammare som jag är. Men eftersom det ingår i denna utmaning att skriva som sin Man/Partner så ska jag göra det. Och bilderna har egentligen inget med texten att göra annat än att de är foton på honom med stort H. 


Är det något jag lärt mig av denna man så är det att vara tacksam för det lilla, vara tacksam över vardagen. Och jag är så otroligt tacksam över att få dela denna resa med honom. Ingen har sagt att den är enkel. Men som jag konstaterat, det ska inte vara för enkelt för då blir jag uttråkad. Tack vare honom har jag fått se mig i spegeln många gånger och fundera. Hur tänker jag? Varför tar jag det där förgivet? Visst det är lite pinsamt att vara 38 år och vara tvungen att be sina föräldrar om pengar nu som då. Men jag har föräldrarna i livet. Han förlorade båda sina föräldrar när han var lite över 30. De dog båda alldeles för tidigt. Sådant gör att jag verkligen tänker till. 




Jag älskar att ta foton av honom i tid och otid. River man fram kameran och ska ta en bild när en man är hungrig får man väl skylla sig själv om man får knäppa miner som svar. Och sådana har jag inte bara en av, dom är många. 



Så tack Max för att du finns i mitt liv, tack för att du har så mycket att lära. Ibland glömmer jag bort att du bara är 8 år äldre än mig, för mycket av det du berättar påminner om min mammas och till och med min morfars barndom och uppväxt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar